måndag 5 januari 2015

Jag fortsätter att leva en dag i taget...

Med brasans sprakande i ryggen och tv:ns ljud lågt vid sidan om skriver jag med gråten i halsen. Jag har precis läst Mia och Jocke Samuelssons blogg livmedcancer.blogg.se.
Jag fick tips om bloggen av Juanita som har No Arton, Mia och Jocke har varit deras revisorer. Jag tog kontakt med Mia via bloggen och vi har mailat varandra lite fram och tillbaka. Jag kan inte säga att jag känner henne eller familjen men jag känner med henne och familjen som jag tror väldigt många med mig gör.
Nu har Mia fått veta att det inte finns något mer att göra för henne, hon har fått en riktigt elak tumör som ligger och trycker på tjocktarmen och vi pratar dagar.....DAGAR. Inte år, månader, veckor utan dagar. Med två små pluppar och en man undrar jag på samma sätt som jag skrivit förut...VARFÖR?

Att reflektera över sin egna situation är fullt naturligt . Jag är tacksam över att Leo, min son, är så pass gammal som han är. Han kommer att komma ihåg mig. Jag finns hos honom på alla sätt och vis samt att han har sin mormor och morfar kvar i livet. Dom kommer kunna hjälpa honom att minnas om han undrar över något.

Det har funnits tillfällen när jag tänkt att jag skulle skriva brev som Leo skulle få vid speciella tillfällen. Vid födelsedag, vid studenten, och så vidare. Jag väntade mig att det skulle komma till mig vad jag skulle skriva men det funkar tydligen inte så för mig, det bara stockar sig.....Jag tycker det är tungt att tänka på döden. Jag vet att den ska komma men jag tog ut så mycket sorg förra året att jag bara vill lägga fokus på livet just nu. Jag ska skriva, jag vet bara inte när...

Jag har levt på dropp i över ett år med undantag för några månader, april, maj och juni-2014, när jag kunde äta lite. Hungerkänslorna kommer aldrig men jag kan ändå bli ruskigt sugen på mat. Därför är det skönt att få laga mat själv. Då stillar jag suget kraftigt. Jag smakar av lite och dofterna mättar gott. Att leva med dropp trodde jag var begränsat, jag trodde inte man överlevde så länge men tydligen kan man leva i flera år... Ja, inte blir man direkt överviktig. Just nu väger jag 46kg, fast jag uppfattar inte mig själv som undernärd. Lite för lite muskler på kroppen men med den kraft jag har finns det inte plats för någon träning.

Jag fortsätter att leva en dag i taget. Ibland mer och ibland mindre det beror på orken och energin.

22 kommentarer:

  1. Som sagt, VARFÖR ska denna sjukdom tära upp så många liv/relationer/familjer :'-( Jag tänker på dig och alla runt omkring som drabbas. Jag håller hoppet uppe om att man en dag inte ska behöva vara rädd för att drabbas eller att någon närstående gör det. Att man skulle kunna bota den lika lätt som en förkylning är mitt hopp och jag blir lika ledsen varje gång jag måste tvinga mig själv att se det som en sanning att det kanske inte är så enkelt ens i framtiden. Men jag tänker fortsätta hoppas iaf och jag tycker du är otroligt stark!!! Fortsätt så ! Stor kram till dig!

    SvaraRadera
  2. Många styrke kramar till dig och din son.

    SvaraRadera
  3. Hej Nina,
    Sänder dig en varm kram i vinterslasket, just idag skjutsade jag Elin och några klasskamrater till "nya" skolan. Så de slapp starta dagen med att gå i våta kläder. På väg ifrån skolan gick mina tankar till dig. Stora kramar till dig från Karin och mig.
    Hälsningar
    Rickard

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Rikard <3
      Jag hoppas vi får tillfälle att träffas snart.
      Hoppas ni haft det mysigt i Ottsjö över sportlovet.
      Stor varm kram till hela familjen

      Radera
  4. Hej Nina!
    Jag förstår så väl att det måste vara jobbigt för dig att tänka på döden och att så många dör i cancer. Du gör alldeles rätt i att ta en dag i taget. När den dagen närmar sig, så tror jag att man känner det på sig även om man inte direkt kan sätta fingret på att det är just det som det handlar om. Jag tänker på Mia, har läst deras blogg men aldrig kommenterat, hon valde ju för ett tag sedan att "vila" från behandling och där tror jag att hennes kropp gav henne signaler om att hon nu bara skulle bli sämre och sämre. Jag tror att du inte ska fokusera så mycket på att skriva brev till Leo. Det kommer du säkert att göra när din kropp säger att det är dags och då kommer det att gå mycket lättare. Du kommer att känna på dig när den tiden kommer men det kan dröja. Kanske dröjer det så länge att de hittar en bra medicin som botar eller håller sjukdomen i schack. Det håller jag mina tummar för i alla fall. Önskar det så för din skull och alla drabbade att de hittar något som botar. Vad underbart det skulle vara. Det är tråkigt att du inte kan äta men som du säger så kan man leva med dropp i flera år, känner flera som gör det. Jag hoppas att du får må något sånär bra i alla fall och du fortsätt och ta en dag i taget och njut av de dagar som är bra. Det tror jag är väldigt viktigt, att fokusera på det som är positivt och inte hamna i en negativ spiral, det kan aldrig vara bra varken för ditt välbefinnande eller för kampen mot sjukdomen men du måste också tillåta dig att vara ledsen och arg ibland. Det är det som gör att man orkar ta nya tag igen och gå vidare i livet.
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar och dina kloka tankar.
      Stor varm kram

      Radera
  5. Hej Nina,
    Jag hoppas att du mår okej. Att du har bra dagar också. Jag hoppas verkligen på det.
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det går lite upp och ner..... Bäst att leva för dagen och inte planera så mycket.
      Kram tillbaka

      Radera
  6. Hej Nina. Hur har du det,länge sedan du gjorde några avtryck i bloggen. Hoppas du har det så bra du kan. Tänker på dig ofta. Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej,
      Även om det hänt grejer, jag har legat inne med kraftiga smärtor, så har jag inte haft inspiration att skriva. Jag känner att hälsan blir sämre och har försökt att bortse från verkligheten....nu har sanningen kommit i kapp mig och det är bara att köpa läget och göra det bästa utifrån situationen...
      Stor kram

      Radera
  7. Kan man fortfarande skänka pengar för att hjälpa dig? :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din generositet men operationen som pengarna skulle gå till var inte möjlig att utföra därav är det ingen insamling längre.
      Stor kram

      Radera
  8. Så länge sedan... Hoppas du inte mår alltför dåligt. Har följt din blogg och blir orolig nu. Tänker på dig... / Siv

    SvaraRadera
  9. Så länge sedan... Hoppas du inte mår alltför dåligt. Jag har följt din blogg och blir orolig nu. Tänker på dig och din fine son. / Siv

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Siv!
      Tack för dina inlägg!
      Jag tar en dag i taget och som du ser så har jag skrivit några fler inlägg men det är dessvärre inte av den positiva sorten.
      Önskar dig en skön helg!
      Stor kram

      Radera
  10. Hej Nina, hoppas du har det så bra du kan och att Sture håller dig sällskap. Vi är många många som tänker på dig. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din omtänksamhet, nu finns det några fler inlägg att läsa även om de inte är så positiva.
      Skönt att det finns människor som ger mig energi via sina tankar :)
      Stor kram

      Radera
  11. Hej Nina Undrar sååå hur det går för dig? Ser inga fler inlägg efter detta... vill inte tro det ännu... vill så att du ska få bli frisk.. inväntar själv min "dom" genom laparoskopi i mars... känner mig lvertygad om bukhinnecancer.. kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu finns det några fler inlägg och tyvärr är dom inte så positiva. Jag önskar dig allt gott och håller verkligen tummarna för dig att det INTE är cancer i bukhinnan. Den är djävulsk och hemsk.
      Var rädd om dig och hoppas du har kraft och styrka inom dig

      Radera