Ett steg fram och två steg tillbaka

Fy fan,hur kunde jag hamna så illa.
Tänk om jag aldrig gått till min gynekolog som skickade mig vidare till röntgen osv.
Jag hade ju fortsatt tuta på i livet som ingenting. Undra om jag hade överlevt det här då?

Att jag inte nog med operationen är trött utan jag är även slutkörd som människa. Jag orkar ingenting. Klarar inte av relationer, titta på tv:n eller läsa tidningen. Jag fixar inte att sortera det som kommer till mig.

Fick samtal med en kurator i veckan och jag storgrät hela tiden. Det är så svårt att acceptera, förstå och hantera. Gråtit har jag nog mest gjort hela tiden.
I onsdags fick jag ett rejält bryt där jag på ronden sa att jag var så jävla trött på det här sjukhuset, så jävla less på att må dåligt, så äcklad av alla mediciner och jag ville bara åka hem.
Klok läkare som lyssnade och sa att i sinom tid får du åka hem och att det måste bli lite bättre först. Vi ska hjälpa dig att hålla modet uppe.
Jag var så matt efter alla kräkningar, taskig mage som aldrig ville komma igång och så denna hopplöshet.
Min ansvariga läkare kom in i måndags och bad om ursäkt, vi börjar om och det känns ok.

Jag fick en venkateter insatt och det förändrade mycket.
Jag är känslig i mot allt, dofter, smaker, ljud. Jag har inte kunnat ta emot näringsdropp för det har gjort så ont i armarna, tydligen är det kärlretande. Men efter att dom satte nålen i halsen på mig så var det inga problem, där tar dom även de blodpropp som behövs och minimerar sticken i armarna till noll.
Jag är helt blå på både armar och ben. Armarna känner jag mig som en nåldyna, dom har fått försöka både en, två och fyra gånger innan dom träffat rätt, men det slipper jag nu. Benen är riktigt fula efter alla blodförtunningssprutor jag har fått varje kväll men det läker väl det också.

Jag är ju så äcklad av denna stomipåse. Jag spyr varje gång det är tömningsdags. Tills i natt, då en sköterska lindade in kärlet i plastpåse så stanken inte kom upp i näsan på mig, då gick det skapligt.
Här väger man och mäter allt som kommer ur en. Så blir det inte hemma utan där kan man sitta på toaletten och tömma och spola direkt - pju, dit längtar jag!

I onsdags kom Leo, Gud vad jag längtat efter min son. Han var så öm emot mig, satt och klappade på mig och strök mig över ryggen och berättade hur mycket han älskade mig. Samma kväll hade han skickat ett sms där det stod att han saknade mig. Han hade köpt ett litet gulligt och ulligt gosedjur till mig, ett vitt litet lamm. Lilla skruttungen, kommer på söndag igen.

Igår blev jag nedskjutande till röntgen. Proverna dom hade tagit på morgonen visade förhöjda värden på inflammation.
Då blev jag skickad på skiktröntgen med vanliga bilder men också med en slang uppkörd i analen där dom sprutade in kontrastvätska. Man har inte mycket värdighet eller integritet kvar. Dom var oroliga att det hade blivit något läckage någonstans men det var bara några gasblåsor som gjorde sig påminda. Efter det fick jag börja äta. Skonkost. Liten gryta med ris och kokta morötter, smakade helt ok men eftersom man ska tugga ordentligt hann jag både bli trött och tappa aptiten. Jag blir ingen fet tjej här på sjukan kan jag lova.

Ha en skön helg i kylan, våren kommer vartefter

Bakslaget

Nu kommer bakslagen!
Tarmarna har tagit semester och vägrar stämpla in och det resulterar i att all magsaft samlas och kommer inte vidare. Då får jag kramp och kräks.
Igår skulle sköterskorna försöka sätta sond, en slang man för in genom näsan och ner i svalget och vidare till magsäcken för att suga bort magsyran. Jag fick panik och började grina så det gick inte.
Då skulle dom gå in med en gummikateter genom stomin, del av min tunntarm som just nu ligger på magen, det gick inte heller.
Då ringde dom efter läkaren som var halvvägs på väg hem men vände. Han var lite mera hårdhänt men det gick inte i alla fall. Jag stortjöt och ville bara att dom skulle sluta och han blev skitarg och till slut kasta han sina handskar och sa åt mig att ta en annan kirurg. Jag bröt ihop totalt och visste inte vad jag skulle säga eller göra.
Idag gråter jag mest, mår illa och har tappat all ork och kraft....

Det som inte dödar det härdar

Relativt pigg med tanke på operationen.
Redan igår klev jag upp från sängen och tog ett stapplande steg. Jag var så fullproppad med läkemedel så det kändes helt ok.
Visst blev jag snurrig och lite yr men jag fick också massor med energi och lite rosor på kinderna.

Annars sov jag mest igår, fick information från läkaren hur operationen gått och enligt honom är hela tumören borta och känslan är att rätt mycket annat också är borttaget.
Man kan inte säga om det är en godartad eller elakartad tumör utan det får jag svar på om fyra veckor. Skiter i det just nu, ta en sak i taget och jobba utifrån de förutsättningar som ges.

Idag har jag blivit flyttad till avdelningen och så har jag fått ett eget rum, det var lycka! Egen tv också så jag slipper slåss med pensionärerna om vilka kanaler vi ska titta på. Jag har sänkt medelåldern radikalt här på avdelningen och det är väl bra det, att det inte är så många unga personer som får det här.
Dom tror att det är äggstockstumör så det som tagits bort är livmodern, äggledarna, äggstockarna, en del av tjocktarmen och en del av ändtarmen.
Jag har en slang ifrån ryggen som reglerar morfin som smärtstillande och jag kan trycka till lite extra om jag skulle behöva. Fast jag har inte mycket smärta, man behöver bara säga till så ordnar man det vid behov.
En liten påse på magen blev det och vi får se hur länge den får sitta kvar. Just nu är det det minsta jag tänker på. Jag börjar sakta men säkert komma till insikt med vad det är som har hänt och har gråtit några omgångar.
Värst var det när Pilla och Linda kom, då brast det totalt. Det är bara att känna och låta det komma för jag klarar inte av att hålla det inom mig. Nu ska jag vila mig lite så jag orkar kolla lite på tv:n och kanske göra ytterligare ett försök att resa på mig och ta några steg.

En på miljonen - det är jag och min tumör

Men fy faaaan! Det känns som varje jävla besked eskalera till något värre varje gång. I min kropp växer antagligen en tumör som är lika vanlig som att hitta guld i vasken. Det är en på miljonen som drabbas och idag kom turen till mig.
Grattis Nina!

Fötterna blev blytunga och jag blev så trött som jag aldrig blivit förr. Vid kris/chocksituationer brukar jag få ett energipådrag som ger en ofantlig kraft men idag sinade alla depåer som någonsin funnits och jag höll på att gäspa käkarna ur led.
Även om jag befinner mig där så kan jag inte sova.
Min läkare har blivit omvärderad och på torsdag lägger jag mitt liv på hans operationsbord. Jag känner ingen rädsla, känner ingen ångest, känner ingen oro utan bara en otrolig passivitet, ta bort skiten så jag kan börja se framåt!
Vad jag har uppfattat är att hela tarmsystemet är involverad i tumören och man kan inte riktigt säga vart början och slutet finns.
Troligtvis sitter det fast i fler delar av de inre organen och det är inte helt uteslutet att livmodern är aktuell återigen.
Operationen beräknas ta hela dagen och det kan bli så att jag får sova en natt på IVA.
Åter igen går tankarna till om jag inte skulle vakna, hur fasen ska man lösa allt då? Jag kommer att läggas i respirator för att jag inte kommer kunna andas själv, detta för att man lägger hela muskelpaketet i avslappning tillsammans med tarmarna för att över huvudtaget kunna operera.
Jag kommer att bli uppfläkt och uppskuren med händer nerkörda i min bukhåla.
Känns inte helt ok men jag har inget annat att välja på om jag vill bli frisk.

Där är ett annat problem, jag känner mig ju inte sjuk, trött ja men inte sjuk. Visserligen kan jag känna tumören där den ligger på vänster sida och visst ömmar det där men fysiskt för övrigt är jag ju med i matchen.
Det kommer bli andra bullar på fredag. Då kommer jag vara ett litet paket som varken hanterar toalettbesök eller mat. Men har man fött barn så är smärta ingenting jämfört med just det.....jag lovar att berätta om det är sant eller falskt.
Jag uppskattar verkligen alla som hört av sig på olika sätt. Det värmer gott i hjärtat!
Stor kram från en på miljonen

Bland skabb, löss och annat smått och gott

Vilken skön helg med en hel del överraskningar. Jag tror att livet kommer ta en annan vändning och det känns otroligt positivt! Har börjat ladda upp i förråden här hemma eftersom jag misstänker att min bärförmåga kommer vara minimal de närmaste dagarna efter operationen. Nu är i alla fall kylen, frysen och skafferiet fullt så jag kan hushålla halva familjen Annorlunda :-) I Norrköping har det börjat härja runt Skabb. Små små rackare som lägger ägg under huden och använder din kropp som toppfloor. Ni vet när man börjar tänka på löss så kliar det i skallen, tänk springmask så kliar det i rumpan och nu skabb och jag ryser över hela kroppen. Fick ett riktigt städanfall och skurade loss i både sonens rum och i mitt sovrum. Tog balkongen medans jag ändå hade ångan uppe och lät alla sängkläderna hänga ute på vädring. Kvalsterfritt var det här ja! Andra små trevligheter som blivit vanligare är ju vägglössen. Tanken på loppis och begagnade möbler känns så avlägset att sannolikheten att det kommer in sånna möbler i mitt hem är lika stor som att hitta guld i vasken. Just nu obefintlig med andra ord. Idag har Linda varit här, hon har svarat på alla mina frågor så gott det går och det hon inte kunnat svara på det har Patrik fyllt i. Jag har också fått låna hennes anatomibok som är hur tjock som helst, där jag kan kolla lite själv var och hur det ser ut. Känner att jag har bra koll på läget inför operationen och även klart för mig vad jag ska ta upp med läkaren i morgon när vi ses. Nu känns det som att jag börjar närma mig slutet på den här skiten och något nytt i livet kommer komma istället. Påsk känns som en schysst vändpunkt :-) Sov gott!

PIP - vems är ansvaret och vem bryr sig?

Även om denna vecka är en vilovecka och jag har fixat vikarier till samtliga mina klasser ska jag och Linda köra team Afro på onsdag.
Längtar massor!
Jag vet att min kraft inte är detsamma som förut men jag vill verkligen och tillsammans med Lnda kommer det att bli toppen.
Tur det, jag känner redan hur det börjar krypa i kroppen och då har veckan precis börjat......var ska detta sluta.

Idag är jag glad för Annas skull!
Hon vet varför och det är huvudsaken, bästa tjejen!

Fick samtal från Pilla i Egypten idag också. Dom hade kalasväder och trivdes fantastiskt. Allt var bättre än dom någonsin hade kunnat tänka sig och det är ett gott betyg. Jag blev riktigt glad över att höra hennes röst.

Har följt lite sporadiskt om PIP-implantaten (bröstimplantat) som inte är riktigt ok. Dom har spruckigt och silicon har läckt ut i kroppen på de kvinnor som drabbats.

Aftonbladet skriver med stora bokstäver att klinikerna måste ta sitt ansvar.
Nu vet jag också att dagspressen är lika tillförlitlig som en mytoman men jag undrar vad det är klinikerna ska ta ansvar för?

Enligt min uppfattning är klinikens främsta ansvar att ta bort implantaten och det uppfattar jag att klinikerna gör - gratis.
Enligt den kliniken som Aftonbladet hade tagit kontakt med bekräftas det som en av utvägarna i klinikens ansvar.
Sedan var det en stackars tjej som fått problem redan från början och som inte fått något stöd eller någon hjälp från den klinik hon opererat sig på utan varit tvungen att vända sig till ytterligare en klinik för att få implantaten bortopererade...det är inte ok! Här måste det vara den från början opererade kliniken som ska ta ansvar och prioritera de patienter som vill ta bort sina implantat. Finns det ingen läkarkodex att hänvisa till?

Men för mig är det fortfarande ett frågetecken....
Varför vill man stoppa in andra implantat i kroppen?
Vågar man verkligen lita på att samma sak inte kommer hända med de nya?
Finns det verkligen en försäkran om att det inte kommer bli några framtida skador på kroppen över tid, är inte det en chansning man tar själv om man väljer att operera sig.
Är det verkligen tillräckligt forskat på detta område?
Finns det inga dolda agendor som inte har kommit fram i rampljuset? Det är mycket pengar som styr denna bransch.....

http://www.lakemedelsverket.se/OVRIGA-SIDOR/PIP-brostimplantat/

Några tankar från mig en helt vanlig måndag.....

Solen betyder kraft och energi!

Gjorde en utekväll igår.
Norrköpings uteliv för den äldre kategorin har inte mycket att erbjuda om man vill svänga sina lurvigaså vi hamnade på Harrys.
Vad är detta för ställe.....? Många fördomar blev besannade och utan att gå in på detaljer så undrar jag om saker verkligen går till på rätt sätt.....

Visserligen en fantastisk blandning med folk och rätt bra musik om jag får säga det själv.
Vi dansade så det inte fanns många millimetrar på kroppen som var torra när vi klev hem fram emot småtimmarna.
Jag behövde verkligen det där.
Visserligen är jag trött och seg idag men det var härligt att få umgås med Elle och dansa brallorna av sig.

Loreen och Euphoria - vilken härlig låt som kommer representera Sverige i Eurovision för att inte tala om artisten, go tjej! Frågan är om det håller...jag tror Dannys låt och uppträdande hade varit ett starkare kort. Men vad vet jag, jag är ju bara en tjej med obetydliga åsikter....en bland många :o) Oavsett så kommer jag sakna Mellon på lördagskvällarna. Får hitta andra favoriter att lägga kraft och energi på - rapport, aktuellt och tv 4 nyheterna.........

Hade en slapp förmiddag och långfrukost innan det var dags att skjutsa Elle till tåget.
Vädret har ju verkligen visat sin framida och de känslor som solen ger är mycket energi och kraft..något som jag ska ta väl vara på. Tog en lång promenad med Tina och hittade en varm och skön bänk som vi kunde sitta vid och snacka samtidigt som vi kände hur solen värmde. Balsam för själen..

Den här veckan som kommer håller jag tummarna för min vän som är i adoptionstagen.
Nu verkar det vara riktigt nära till ett barn. Jag har sett kort och det är alldeles förtjusande. Jag önskar verkligen att deras högsta önskan går i uppfyllelse och jag vet att vilket barn som än hamnar hos Karin och Stefan kommer att få en fantastisk uppväxt och ett enormt stöd. Hoppas hoppas hoppas.

Ny vecka nya möjligheter!
Jag ser ljuset i tunneln och det känns toppen :o)

det sista man förlorar är hoppet!

Det är över en vecka sedan jag skrev sist och mycket har hänt under solen sedan dess.
Ibland sker saker för att dom ska ske vid rätt tidpunkt....

Jag gjorde magnetröntgen och ytterligare en datormotografiröntgen  den 1 mars. Svaret på dessa kom i måndags och just då, i det ögonblicket bröt jag ihop.
Alla chefer hade blivit kallade till möte på grund av den rådande ekonomin samtidigt som jag väntade samtal från min läkare och självklart inföll sig båda sakerna samtidigt. Inte så svårt att prioritera då hälsan kommer främst.

Läkaren från kvinnokliniken ringde och berättade att det var lite överraskande bilder dom fått fram från skiktröntgen och magnetröntgen. Det har inget med livmodern alls att göra utan det är tumörer på tarmarna. Både på tjocktarmen och tunntarmen.
Vadå har jag cancer i magen?
Efter ytterligare en halvtimme ringde kirurgen upp, rektoskopikirurgen....det blir han som blir min läkare nu eftersom det inte finns något för kvinnokliniken att göra ytterligare.

Han var lite stressad och hade inte hunnit titta på bilderna ordentligt men uttryckte ändå en oro och flaggade för att en operation bör göras snarast. Han skulle återkomma för mer information och även ta ställning till i fall jag behöver göra ytterligare en magnetröntgen, mer fokuserad på tunntarmen.

Han ringde två dagar senare och berättade att preliminär operation bokad den 22 mars och den ska göras i Norrköping. En akut magnetröntgen på tunntarmen ska göras snarast och sedan bokade vi möte den 19 mars för konsultation/samtal/planering.
Mina tankar går såklart bakåt i tiden med malingt melanomet som jag operarade bort i mars och november förra året....är detta något som har med det att göra?

Idag har jag gjort magnetröntgen igen och det är så rackarns kallt på avdelningen så jag tror dom fick sticka mig 6-7 gånger innan dom fick fatt på ett ordentligt blodkärl. Jag fick både dricka kontrast vätska och även få det intravenöst tillsammans med ett medel som ska lugna tarmarna. Då var jag nära till tårarna, man blir lite extra ynklig när det skiter sig hela tiden....

I tisdags körde jag mitt sista pass och jag var helt slut. Jag räknar iskallt med att var tillbaka som vanligt igen den 16 april. Både på jobbet och på gymmet. Det är i alla fall mitt mål. Klart tankarna går på annat håll och jag kan inte riktigt släppa allt förens jag vet vad det är som finns i min kropp därför presterar jag uselt när jag instruerar. Lika bra att släppa det så länge och komma tillbaka pigg och fräsch till våren igen.

Jag har världens bästa vänner omkring mig och även en nyfunnen vän som av en händelse är läkare. Så himla praktiskt! Jag känner mig otroligt trygg och peppad!
Det här kommer att gå bra!

Till helgen kommer Elle, då ska jag banne mig unna mig att göra stan osäker - man vet aldrig när det sker nästa gång....

Ha en skön helg!
Kraaammm